Ghana miss you

Jag vet inte vart jag ska borja...

 

Det ar for mycket kanslor som jag inte riktigt kan satta ord pa, sa jag valjer att beratta om hur barnen har det. Barnhemmet ligger i Senya Beraku, ca 1 timmes bilfard fran Accra. Det bestar av tre rum, varav ett av dem ar reserverat for volontarer. De andra tva ar sovrum for barnen. Det finns ocksa tre sma rum, utan vaggar, som ar tankt att fungera som klassrum. Det ar over dessa tre rum som taket rasat. Barnen sover i vaningssangar, som de delar med varandra. Det ar manga sma barn och madrasserna ar nedkissade och smutsiga. Det ar extremt trangt i dessa tva rum, och det ar det enda utrymmet de kan vara pa nar det osregnar, och det ar darfor otroligt rorigt, smutsigt och stokigt. Det finns varken vatten eller el, man samlar regnvattnet och snalar med det sa gott det gar. 

 

Jag bor tillsammans med en volontar fran holland, Esther. Hon har varit har ca en manad. Vi delar ett rum ca 10 min promenad fran barnhemmet, och i ett angransande rum bor var "host-mother", Mercy. Vi har el, men duschar i regnvatten med hjalp av hink och skopa.

 

Dagen borjar 5.30, da vi gar upp och promenerar till barnhemmet. Vi hjalper de att borsta tanderna, tvatta sig och kla pa sig. Sen ser vi till att de far frukost, vilket bestar av ris. Nar det ar fardigt, ca klockan 8.30, promenerar vi tillbaka till vart rum och ater frukost. Oftast ar det vitt brod och pannkakor, och ibland far vi omelett. Efter frukosten gar vi tillbaka och har "exercise" med barnen, och sen forsoker vi bedriva lite undervisnig. Det ar jattesvart da barnen ar i sa olika aldrar, och alla kan inte engelska. Dessutom ar vi ju utomhus pga av taket, och det ar stekhett eller osregn. Har slar man ocksa barnen och det ar svart att fa dem att lyssna utan att hota med stryk. Just nu forsoker jag och ester ta varsin grupp, och vi undervisar med varsin ettaring i sjal pa ryggen. Barnen ar valdigt radda for Madam (var hostmother, Mercy) och sa fort hon oppnar munnen sa vander barnen blicken at hennes hall och tappar fokus. Oftast ar det kaos och man kanner sig otroligt maktlos. Efter att barnen fatt lunch (ris igen, ibland med tomatsas) sa gar vi hem och ater lunch. Eftermiddagarna forsoker vi leka med barnen och stimulera dem, samtidigt som vi forsoker att organisera kaoset i rummen. Det ar sa mycket att gora sa man vet inte vart man ska borja. Efter barnens middag faller morkret (18.00) opch vi vandrar hem igen for att hinna ta en dusch, sen ar det middag och darefter sover vi, oftast somnar vi innan klockan 21.00.

 

Det finns sa mycket att beratta, och jag ska forsoka skriva snart igen. Barnen ar fantastiska, men aven bara barn, och att ha 26 st runt omkringen hela dagarna ar ganska pafrestande. De ar inte heller tacksamma eller radda om de saker som vi ger dem. Formodligen ar de vana att det kommer vita manniskor och ger de saker titt som tatt. "Hello, give me! Hello me! Me!" ropar de sa fort manoppnar sin vaska. De slass om var uppmarksamhet, och da menar jag verkligen slass. Det ar ett konstant grat som ljuder pa barnhemmet. De ar sa manga smabarn, ett tiotal i Nova-Lis alder, samt 4-5 st annu mindre, som tultar runt i smutsiga nerkissade klader, och plockar riskorn fran marken. De ar fina ungar allihop, och det ar svart att se att de blir apatiska under korta stunder. Sa mycket som man vill gora, men sa svart att veta hur.

 

Imorgon kommer hantverkaren och lagar taket, tack vare alla fantastiska manniskor som donerat pengar via facebook. Jag ar oerhort tacksam for den hjalp ni ger!!

 

Om ni vill ringa sa finns jag pa nummer 00233546291493, ring garna!

 

Love Life!