Ghana miss you

Nu har alla barnen varsin hälsoförsäkring ett helt år framåt. En försäkring kostar 40:-/år/barn. Ungefär lika mycket som en limpa och 2 liter mjölk. Och billigare än ett paket cigaretter!!!

Snabb update: Med gemensamma krafter paborjar vi nu projekt CHICKEN HOUSE. Resurserna finns, och jag kommer att driva arbetet hemifran sverige. Mitt valgorenhetsprojekt kommer darfor istallet att samla pengar till att ordna elektricitet via solcellsenergi. Malet ar att samla 25 000 kronor, Om ni vill vara med och bidra sa kan ni fa kontonumret av min mamma Annette Lindberg, skriv ELECTRICITY i meddelandefaltet. Imorgon har vi @Keep Mum's Care Clean@, vi har kopt soptunnor och ska plocka skrap runt arnhemmet. Nar det ar klatr ska vi ha fest med barnen, bananer och juice - skrapet slangs forstas i de nya soptunnorna! love life!

Det ar svart att bloga harifran, men mamma kommer att ladda upp mina fb-inlagg sa att ni kan folja med harifran! Love life!

Det är en fantastisk dag i Ghana. Solen skiner och har gjort det hela dagen. Vi har varit på stranden och plaskat lite och sett två män nästan stryka med i vågorna. Ghananerna säger att det är havet som vill ta dem som offer, för att djävulen lockar i vattnet. Jag skulle säga att det helt enkelt gick för långt ut bland vågorna, men det är ju jag det.
Nu sitter jag nyduschad och chillar i kvällssolen, och väntar på mina nyfunna svenska kollegor. Vi ska äta middag på strandrestaurangen Oasis och rumla runt lite bland andra volontärer. Det är en nattklubb ghana style, med ett litet dansgolv under stjärnorna. Med mammas förlovningsring på vänster ringfiner går jag säker och lyckas mota bort alla närgångna afrikaner. Det är så skönt att få komma bort från misären på barnhemmet en stund, och skratta åt allt elände tillsammans med andra som förstår!

Efter en koll på kontot så har det kommit in 1700 kr till sedan i onsdags – tack snälla ni! Om pengarna räcker ska jag försöka ordna hälsoförsäkringar till alla barn. Det är tydligen inte så dyrt, men processen är krånglig. Worst case så får Felicia ordna pappersarbetet så för jag över pengar när jag kommer hem. Barnen har proteinbrist och ringorm, det är oftast minst ett barn som kräks varje dag och vi gör vad vi kan med det vi har. En vecka innan jag kom blev Tetteh akut sjuk och låg helt stel med rullande ögon och hög feber. Tack vare att Ester kunde betala vården så kunde de springa till sjukhuset till fots och behandla honom. Han hade fått malaria och det var riktigt illa. Barnhemmet har inte råd att köpa medicin och utan Ester hade han varit borta. Det skulle krossa mitt hjärta om någon av de underbara ungarna inte fanns kvar när jag reser tillbaka. Livet är så skört för den som inget äger.

Nu ska vi snacka lite skit på balkongen innan middagen, hörs snart! Love life!

Sitter i en skumpig tro-tro på väg till cape coast, hoppas kunna posta detta från mobilen då jag kommer fram.

Jag såg just mig själv i backspegeln, och insåg att jag inte sett mig själv på snart tv veckor. Det är ganska skönt att slippa bry sig om smink och utseende, alla här är lika smutsiga och obrydda. Konstant blöt i svett och med röd afrikasand ÖVERALLT. Brun blir man inte eftersom att solen bara tittar fram ibland, oftast är det mulet och regn regn regn. Stranden har jag besökt EN gång, då vi tryckte in 26 barn i en minibuss och åkte ner till havet. Smal blir man inte heller. Kosten består av socker och fett, snabba kolhydrater och noll protein. Idealet är iofs att vara så ljushyad och tjock som möjligt, så ur det perspektivet så är det ju helt korrekt! Synd bara att blekfet inte är lika högt rankat i Sverige...

Vi tog som sagt med barnen till stranden i veckan. De älskar det! "Madame Jenni! Today is beach?" och så ett glädjetjut när svaret äntligen blev ja. Det är ett projekt att ta dem till stranden, det tar väl en timme att gå men hälften av barnen är under fyra år och skulle aldrig orka. Därför tryckte vi in alla 26 barn och fyra vuxna i en tro-tro avsedd för tolv... Trångt ja, men lätt värt det! Vågorna slår hårt och högt vid kusten så det är inte läge att ligga å plaska i strandkanten, men dessa barn var så lyckliga bara över att få springa på stranden, plocka snäckor och bygga sandslott. Framför allt var de lyckliga att få komma ifrån barnhemmet en stund. När jag sa att vi skulle åka sprang de alla och tog på sina finaste kläder och skor (oftast är de barfota, troligtvis för att alla skor är i fel storlek) och en del tog på sig sin ryggsäck (de som äger en), trots att de alla var tomma... Goa ungar!

Våra norska kollegor som kom i måndags har idag åkt till Accra. Runa, en av tjejerna, har malaria och behöver läggas in på sjukhus. Sedan de kom har hon bara legat, och det enda hon fått i sig sedan måndags kväll är två små bitar ananas. Hon fick medicin i onsdags här på sjukhuset i senya beraku, men hon har inte blivit bättre. Vi håller alla tummar och tår att hon återhämtar sig snart! Malariaprofylaxen ger uppenbarligen inte 100% skydd så ni kan väl hålla en tumme för att jag ska slippa drabbas också...

Norrmännen hade med sig två resväskor med kläder, och i onsdags köpte vi plastväskor med blixtlås åt barnen och fördelade kläderna i dem. Alla barnen fick igår varsin väska och jublade högt när de fick se sina nya kläder. "hello! See! Hello! See!" hojtade de och viftade med plagg efter plagg. De var helt ok kläder, men våra barn hemma i Sverige hade lagt dem längst in i garderoben för att de är otrendiga och redan använda. Det är sådana kontraster... Kwame, en åtta år gammal pojke, var så otroligt glad över sin nya tröja, en rosa lite urtvättad och nopprig hello-Kitty med glitter. Å andra sidan var den både hel, ren och fri från mögel.

De senaste dagarna har jag tagit upp fyra barn i taget till vårt hus, och låtit de måla akryl. De har fått sitta vid vårt bord utan att trängas, utan allt stoj och gråt från barnhemmet och lyssna på lugn musik från min mobil. De får min odelade uppmärksamhet, och för första gången är det lugn och harmoniskt. De tycker om det, men om Madame är där så förvandlas de till små apatiska soldater. Då skäller hon på dem för att de inte målar, och meningen med hela projektet faller. Jag vill ju att de ska få en paus, göra något roligt och få vara kreativa i en lugn miljö. Eftersom Madame varit där en hel del så har jag tagit tillbaka de barn som hon gastat på en extra gång, och nu växer högen med målningar stadigt! Jag kommer att få med mig många vackra bilder av hus, bilar och blommor hem.

Det är underligt att man i ett land som är så beroende av naturen och dess resurser, är så totalt värdelösa på att hålla naturen ren. Man släpper skräpet där man står, och än så länge har jag inte sett en enda soptunna här. Skräpet ligger i drivor, och är det på ens egen bakgård så skrapar man ihop det och tuttar eld på det lite då och då. Och det gör man med allt. Blöjor, konservburkar, plastflaskor, påsar... Jag pratade med Felicia, barnhemmets ägare, om detta och hon sa att det blivit betydligt bättre nu. Om detta är bättre så vill jag inte veta hur det såg ut förr... Hur som helst så får det mig att fundera. Barnen är de nästa generation i Ghana och om ingen lär dem att hålla naturen ren så kommer problemet att kvarstå. Och bli det grisigare än så här så spelar det ingen roll hur fredligt ghana är, turismen och därmed landets utveckling kommer inte att öka i alla fall. Jag köpte en banan var till alla barnen, och insåg först när jag stod med bananskal upp till knäna hur djupt inpräntat beteendet är. De slänger inte ens IVÄG det, utan droppar det framför fötterna. Jag tror, om tiden och kraften finns, att jag ska engagera mig i skräpfrågan innan jag far. Det handlar troligtvis om okunskap, både hos den yngre och äldre generationen. Än vågar jag inte sätta målet "Ghanas renaste barnhem", men kanske i framtiden. Man ska sikta mot stjärnorna!

Ni ska veta att det arbete och de pengar som jag och ni lagt ner är väldigt uppskattat. Jag har av felicia blivit nedbjuden till Ghana igen, kostnadsfritt (förutom flygbiljetter) för att kunna kontrollera och driva arbetet med barnhemmet i framtiden, vilket känns jättebra!

Så återigen TACK för alla bidrag, och för allt stöd och pepp som ni ger mig!

Nu är vi snart i cape. Det ryktas att det finns dusch och toa på hotellrummet - det ska alltså lyxas i helgen! Puss och kärlek från mig, abena, kweku, shibu, rita, gloria, debora, kwame, guideon, Steven, ema, kelven, nana yaw, ma Lizzy, ma Fia, charity, Ama, Nancy, Eva, Isaac, Daniel, atoo, akotey, tetteh, edmond, solomon och Joe Joe!

Idag har jag haft ett ganska långt telefonsamtal med Jenni som bad mig hjälpa henne att skriva in lite i bloggen eftersom det inte fungerar så bra med elen därnere.

Jenni berättar:

Nu har jag fått sällskap av ytterligare 3 st volontärer,från Norge, de bor på barnhemmet. Tyvärr fick en av dem malaria och mår inte så bra.

Vad har vi åstadkommit?
• Vi har hantverkare här som nu lagar taket på barnhemmet och hjälper till att mura upp väggarna i skoldelen.
• Vi har nu gjort en garderob till barnen (med hyllor), köpt in påsar med blixtlås för att inte råttor, ödlor och andra kryp ska bo i kläderna.
• Vi har också möblerat om i båda rummen så barnen nu har en yta att leka på.
• Vi vill förändra: organiserar sängarna. Försöker få barnen att varje dag ta ut blöta/smutsiga lakan och lägga i nya. Det är tre barn i varje säng (200 x ca 70 cm), i varje säng finns ett litet barn (ca 1 år) utan blöja.

Vad planerar vi?
• Färg inköps i helgen och vi målar väggarna på måndag. Då kommer också en holländsk kille (volontär) som enbart ska bygga:
• skolbänkar och bord till skolsalen. Idag har vi tre bord och bänkar som knapp hänger ihop samt att vi får flytta dem in och ut vartefter regnet eller solen visar sig.
• vi ska laga allt trasigt (sängarna är inte så stadiga). Dessvärre har vi ingen hammare utan slår med stenar. Det är ju inte som hemma: gå och köp en hammare! Det tar tid att komma till stan; bussen som man når efter en längre promenad startar inte förrän bussen är full!?! Man vet aldrig hur lång tid det tar.
• Organisera sängarna. Göra det lite säkrare för de minsta barnen.

Det är svårt att ändra något här men vi försöker! Det finns inget system, barnen springer vind för våg. De får ingen kärlek eller fysisk kontakt av föreståndaren (hon är mest bara arg). Barnen slutar le, slutar prata när hon är i närheten.
Vi jobbar på i sol och regn, inte blir vi bruna utan mer smala och bleka. Alla rör sig långsamt, det är varmt ca 30-35 grader. I regnet sjunker det till ca 25.
.



Det är väldigt kluvet att vara här i Ghana: man kan lätt bli lurad. Ghananerna är som flugor runt en bara för att man är vit ”Give me money”. På marknaden får man ett pris som är femdubbelt mot vad en ghanan får. Tråkigt när man bara vill hjälpa.
Undrar hur de gör om de hade pengar? Byggt eller lagat sitt hus, fixat klädstreck för att hänga sina kläder på tork (nu läggs de på marken). Näe, de köper en mobiltelefon istället….

På marknaden ligger klädbuntar i högar runt om försäljaren som ligger i mitten och jäser och äter och säger ”give me your money”.
Det är ett fruktansvärt fattigt land men ändå är de feta. Det finaste är om man som kvinna är så ljus som möjligt och fet, det betyder att man har råd att försörja en familj.

Man förstår inte… Funderar på hur man ska kunna ändra på saker och ting: ska man börja med att ge dem preventivmedel? Det hjälper nog inte, det är fattigdomen som måste bort. Ex: om en man ger en kvinna 10 ”pengar” för att få ligga med henne, så går hon med på det: pengarna räcker till mat för en vecka. Därför föds så många barn som sedan lämnas vind för våg.

I Senya finns många, många föräldralösa barn som bara driver omkring och försöker få mat. Jenni lämnade en grötskvätt kvar, efter tre timmar dök det upp några av dessa barn som ivrigt delade på grötskvätten.
Jenni berättar vidare: någon kom till barnhemmet med en liten pojke på omkring 5 år, men barnhemmet kunde inte ta emot honom. Senare hittades pojken, han hade av utmattning rasat ihop och drunknat i en vattenpöl efter regnet. Man blir så ledsen….

Det finns inga soptunnor.. överallt ligger sopor. Förstår de inte eller bryr de sig inte om att de skapar en massa elände, råttor och är så ohygieniskt. Miljö?!

Hygientänket finns inte över huvud taget: Vår toalett t ex består av ett hål i marken med ett lock över. Problemet är att locket inte har något handtag utan man måste pilla in fingrarna under kanten för att fösa undan det. Jag köpte en knopp och limmade fast den på locket! En förändring som faktiskt betyder en hel del för bacillspridningen.

EN FÖRÄNDRING!!
Alla barn duschar varje morgon innan de klär sig. Hrm?? De är ute hela dagen och smutsar ner sig och de små kissar ner sig – så går de och lägger sig. Verkar inte så bra. Efter att ha ställt frågan om det inte vore bättre att duscha barnen innan de lägger sig i ”rena sängar” fick jag kommentaren ”då är de ju smutsiga på morgonen”. Hur smutsig blir man när man sover?
FRÅN OCH MED NU duschar alla barn innan de lägger sig i rena sängar. De barn som kissar ner sig på natten får duschas också på morgonen. Smutsiga lakan byts ut.


Vad som behövs är mat och medicin – det är prio. Nästan alla barn har ringorm.

Vi satsar vidare och hoppas kunna genomföra ”CHICKEN HOUSE ” inom en snar framtid.
Hälsningar Jenni
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jenni kommer nog att försöka blogga igen i helgen. Som ni förstår är nöden stor och all hjälp är välkommen.
Så tack alla som hjälper till.
Hälsningar en stolt mamma till Jenni.

Jag vet inte vart jag ska borja...

 

Det ar for mycket kanslor som jag inte riktigt kan satta ord pa, sa jag valjer att beratta om hur barnen har det. Barnhemmet ligger i Senya Beraku, ca 1 timmes bilfard fran Accra. Det bestar av tre rum, varav ett av dem ar reserverat for volontarer. De andra tva ar sovrum for barnen. Det finns ocksa tre sma rum, utan vaggar, som ar tankt att fungera som klassrum. Det ar over dessa tre rum som taket rasat. Barnen sover i vaningssangar, som de delar med varandra. Det ar manga sma barn och madrasserna ar nedkissade och smutsiga. Det ar extremt trangt i dessa tva rum, och det ar det enda utrymmet de kan vara pa nar det osregnar, och det ar darfor otroligt rorigt, smutsigt och stokigt. Det finns varken vatten eller el, man samlar regnvattnet och snalar med det sa gott det gar. 

 

Jag bor tillsammans med en volontar fran holland, Esther. Hon har varit har ca en manad. Vi delar ett rum ca 10 min promenad fran barnhemmet, och i ett angransande rum bor var "host-mother", Mercy. Vi har el, men duschar i regnvatten med hjalp av hink och skopa.

 

Dagen borjar 5.30, da vi gar upp och promenerar till barnhemmet. Vi hjalper de att borsta tanderna, tvatta sig och kla pa sig. Sen ser vi till att de far frukost, vilket bestar av ris. Nar det ar fardigt, ca klockan 8.30, promenerar vi tillbaka till vart rum och ater frukost. Oftast ar det vitt brod och pannkakor, och ibland far vi omelett. Efter frukosten gar vi tillbaka och har "exercise" med barnen, och sen forsoker vi bedriva lite undervisnig. Det ar jattesvart da barnen ar i sa olika aldrar, och alla kan inte engelska. Dessutom ar vi ju utomhus pga av taket, och det ar stekhett eller osregn. Har slar man ocksa barnen och det ar svart att fa dem att lyssna utan att hota med stryk. Just nu forsoker jag och ester ta varsin grupp, och vi undervisar med varsin ettaring i sjal pa ryggen. Barnen ar valdigt radda for Madam (var hostmother, Mercy) och sa fort hon oppnar munnen sa vander barnen blicken at hennes hall och tappar fokus. Oftast ar det kaos och man kanner sig otroligt maktlos. Efter att barnen fatt lunch (ris igen, ibland med tomatsas) sa gar vi hem och ater lunch. Eftermiddagarna forsoker vi leka med barnen och stimulera dem, samtidigt som vi forsoker att organisera kaoset i rummen. Det ar sa mycket att gora sa man vet inte vart man ska borja. Efter barnens middag faller morkret (18.00) opch vi vandrar hem igen for att hinna ta en dusch, sen ar det middag och darefter sover vi, oftast somnar vi innan klockan 21.00.

 

Det finns sa mycket att beratta, och jag ska forsoka skriva snart igen. Barnen ar fantastiska, men aven bara barn, och att ha 26 st runt omkringen hela dagarna ar ganska pafrestande. De ar inte heller tacksamma eller radda om de saker som vi ger dem. Formodligen ar de vana att det kommer vita manniskor och ger de saker titt som tatt. "Hello, give me! Hello me! Me!" ropar de sa fort manoppnar sin vaska. De slass om var uppmarksamhet, och da menar jag verkligen slass. Det ar ett konstant grat som ljuder pa barnhemmet. De ar sa manga smabarn, ett tiotal i Nova-Lis alder, samt 4-5 st annu mindre, som tultar runt i smutsiga nerkissade klader, och plockar riskorn fran marken. De ar fina ungar allihop, och det ar svart att se att de blir apatiska under korta stunder. Sa mycket som man vill gora, men sa svart att veta hur.

 

Imorgon kommer hantverkaren och lagar taket, tack vare alla fantastiska manniskor som donerat pengar via facebook. Jag ar oerhort tacksam for den hjalp ni ger!!

 

Om ni vill ringa sa finns jag pa nummer 00233546291493, ring garna!

 

Love Life!